Så här i försommartider kanske man som student på D-linjen funderar över “vad man skall bli” när man är färdig med sin utbildning. Kanske kan det då vara av intresse att se vilken yrkesbana en annan D-are fick, som började på D-linjen redan 1978?

Jag heter Hans-Göran Puke och kommer ursprungligen från Göteborg. Sedan jag var barn i 10-12 årsåldern “visste jag” att jag skulle bli ingenjör. Helst civil-ingenjör. Inte för att jag visste vad en sådan gör, men något tekniskt var det, och kul var det. Och lite fint. Först trodde jag att jag skulle bli kemi-ingenjör. Men när jag kom högre upp i årskursena vändes intresset mer åt elektronikhållet. Och när jag en dag i gymnasiet fick prova att skriva ett datorprogram (ett stryktipsprogram) i Basic mot Göteborgs universitets stordator, så var det kört. Nu VISSTE JAG att jag ville bli programmerare. (På den tiden hade vår gymnasieskola två s k teletype, dvs skrivande terminaler som var uppkopplade via modem till Universitetets stordator. Det var allt i form av datorutrustning).

Eftersom jag bodde i Göteborg så hade det varit mest naturligt att plugga på Chalmers. Men Chalmers hade ingen renodlad datorutbildning. Den enda skolan i hela landet som hade det låg här i Linköping och hette Linköpings Tekniska Högskola, och linjen hette D-linjen. Så den fick det bli!

Att komma hemifrån var mer en fördel än nackdel. Nu kunde man ge sig in i allt studentliv med liv och lust. Förutom att plugga. Under ett år var jag samtidigt med i LiTHe Blås, Linköpings Studentspex och LiHkören. Plus LiTSA och Lysator. (Det året missade jag två tentor, men det var också de enda jag missade). Jag har aldrig haft lika roligt som då! Den som missar föreningslivet vet inte vad hen går miste om.

Efter ett år som administrativ assistent på LinTEK och ytterligare två års studier var det dags att göra lumpen. Det blev på Berga Örlogsskolor, som värnpliktig programmerare. Rätt så kul! (“Löjtnant, det är något lustigt med min k-pist!” “Puke, vapen är aldrig lustiga!”).

Ex-jobbet skulle egentligen handla om att portera ett administrativt programpaket från ett operativsystem till ett annat, men då det visade sig att det nya operativsystemets programspråk saknade stöd för postlåsning och andra fleranvändar-funktioner, så blev det istället att skriva primitiver såsom Mutexar och brevlåde-funktioner istället. I assembler! Ex-jobbet gjordes på det lilla företaget Primaldata här i stan, som just hade kommit ut med sin egna lilla “mikrodator” som man sa på den tiden. Hårdvaran var ytterst blygsam med dagens mått mätt, t ex innehöll den en 8-bitars processor (Motorola 6809) och bara 64KB minne. Ändå kunde uppemot 10 personer sitta och köra ordbehandling mot den. Operativsystemet hette OS9 och kom från Microware i Des Moines, Iowa.

Efter utfört ex-jobb fick jag jobb på Primaldata, vars nästa projekt var att ta fram en 16/32-bits dator som skulle köra Unix, operativsystemet på modet på den tiden. (Detta var innan Linux hade kommit till). Det var en enormt spännande tid som följde, jag sysslade med allt från programmering av den nya datorn, till att vara med och konstruera den, och leta efter lämplig programvara som skulle säljas tillsammans med den. Själva lådan togs fram tillsammans med en engelsk konstnär, Richard Hamilton, som har flera av sina verk utställda på Museum of Modern Art i New York. Datorn ställdes så småningom ut på den stora Comdex-mässan, men blev ingen hit, mest på grund av att ägarna tappade intresset och satsade på sitt andra företag Diab istället.

Nästa jobb blev att ansvara för produkten Mapper-C på Unisys. Mapper var en slags hybrid mellan ett kalkylark och en databas som var mycket populär bland de som hade stordatorer från Sperry/Unisys. Mapper-C var en version av Mapper som kördes på Unix-datorer (som på den tiden var mindre, och inte ansågs som lika fina som stordatorer). Under denna tid fick jag undervisa en hel del i programspråket C och i Unix systemadministration.

Efter några år på Unisys gick jag vidare till IFS som på den tiden var ett litet, relativt nystartat Linköpingsföretag. IFS skulle börja köra sitt programpaket på Unix-maskiner och behövde någon som kunde detta system. En liten anekdot i det sammanhanget var att IFS ville bli återförsäljare åt IBMs Unix system, men innan fick bli det ville IBM försäkra sig om att den tilltänkta återförsäljaren hade nödvändig kompetens, så man skickade ut ett frågeformulär. En av frågorna löd: “Vad betyder awk?” (Awk är ett Unix-kommando som kan utföra rätt avancerade bearbetning av textuella datafiler). Mitt svar blev: “Det står för utvecklarnas initialer, Aho, Weinberger och Kernigan”. Gisssa om jag fnissade när frågeformuläret sedemera kom tillbaks, rättat, och det stod “Å fan, det hade vi ingen aning om!”

Sejouren på IFS blev ganska kort, då mitt drömjobb just hade utannonserats: “Produktchef Unix”. Jobbet fanns på Nokia Data. Efter att ha ansökt och fått gå igenom ett test på Mercuri Urval fick jag jobbet. Det visade sig handla om att anpassa Unix-systemen från Sun Microsystems (numera en del av Oracle) och från SCO – Santa Cruz Operations, till de förutsättningar som gällde på vår marknad. Vi behövde också skapa en konkurrenskraftig portfölj av tilläggsprodukter, t ex PC-NFS som gjorde det möjligt för en PC att lagra filer på en burk från Sun. Detta jobb var mycket roligt och utmanande och innebar mycket resor runt om i världen. Tyvärr köptes så småningom Nokia Data upp av det brittiska ICL som hade lite andra prioriteringar än vi här uppe i norden. Och ICL köptes upp av japanska Fujitsu, som även de hade andra prioriteringar.

Men innan det hände, hade jag bytt jobb till att vara produktchef för PC-utvecklingen här i Linköping. Nokia Data/ICL/Fujitsu utvecklade en serie PC som kallades Ergopro. Vår Unique Selling Point var att våra produkter var mer ergonomiska än konkurrenternas. Och på den tiden betydde det bl a att maskinerna var tystare och att skärmarna var mer vilsamma för ögonen. När Fujitsu så småningom tagit över, bestämde man sig för att “PC kan vi göra lika bra i Japan, eller i Tyskland tillsammans med Siemens” och lade ner utvecklingen i Linköping. Innan det hände hade jag hoppat över till en annan del som ICL hade köpt upp som hette “TeamWare”. TeamWare var ett mjukvarubolag som sålde samarbetsprogramvara, eller vad man nu skall kalla det. I detta fanns bl a en e-postlösning – TeamWare Mail – som byggde på ISO-standarden X.400. Jo, detta hände sig på den tiden när inte alla körde IETF-protokoll såsom SMTP. Men i Linköping gjorde vi ett e-postprogram som hette Embla, och som använde SMTP och MIME, ett av de första i världen för PC och populärt ett tag. Vi satte ihop paket med detta, en browser och ett uppkopplingsprogram för modem, och sålde till de svenska operatörerna Telia och Tele 2. (Detta var på den tiden när Internet var nytt hemma i stugorna, och man använde modem för att koppla upp sin PC mot internet med).

Så småningom lades även TeamWare ner, och vi som jobbade där fick samma erbjudande som de som jobbade på PC-sidan  – att gå över till Ericsson. Detta var i millenieskiftet – en tid då allt var möjligt. Ericsson hade ett par riktigt intressanta projekt igång – ett av dem handlade om att göra en lösning för mobilt internet, och det var detta jag började jobba med. Vi sålde det första systemet till Telenor, och lyckades även sälja en del system i bl a Thailand och Singapore innan projektet och produkten lades ner.

Sedan dess är jag kvar på Ericsson, och har bl a haft följande roller:
Systemutvecklare
Operativ Produktchef
Strategisk Produktchef
Systemare med inriktning på säkerhet
och just nu: Koordinator av tredjepartsprodukter

I mitt nuvarande jobb ser jag till att vi har de verktyg, processer och kunskap som behövs för att på rätt sätt använda produkter från tredje part i våra egna produkter, oavsett om det är kommersiella produkter eller Open Source.

Se där vad man kan syssla med som D-are! Och jag vet många av mina kollegor som har gjort helt andra saker. Det enda man vet med säkerhet är att man garanterat kommer att få jobba med roliga saker som D-are!