Från D på LiU till Google

Det är okej att vara obekväm ibland. I mitten av 2009 stod jag ensam som Nollan på borggården i Linkan inför alla blivande klasskamrater på D utan att någonsin ha rört en Linuxterminal. Härom veckan stod jag ensam inför en stor grupp smarta dataingenjörer och föreläste en timme om Multi-Dimensional Variant Clusters. På tjugonionde våningen i en skyskrapa i Tel Aviv. Jag kan inte påstå att jag känner mig som hemma i alla situationer jag hamnar i. Varken nu eller då. Men är det något jag har lärt mig sen augustimorgonen 2009 på borggården är att det inte är meningen heller.

Jag älskade min tid på LiU. När dagdrömmandet om coola resor slutar med att jag räknar efter hur många semesterdagar jag har så önskar jag ibland att jag fortfarande var student. Framförallt mina två sista år gick väldigt fort. Min examen består av ett hopplock av kurser utan tydlig specialisering men jag är stolt över mig själv att jag fick ihop alla nödvändiga poäng utan att läsa några extra terminer. En genomförd examen kommer alltid att gynna dig i det långa loppet.

Idag jobbar jag på Google i Zürich. Mitt team jobbar med att på ett strukturerat sätt försöka förstå vad olika stycken text handlar om. Jag har skrivit kod som exekveras för varenda Googlesökning och för varenda webbsida som vår sökmotor indexerar. Jag arbetar dagligen med folk från hela världen över en uppsjö av tidszoner. Om ni tycker att det här inlägget känns styltigt så beror det på att jag inte kommer ihåg när jag senast skrev en längre text på svenska (brev till farmor gills inte).

Inför det här inlägget fick jag fick tipset om att skriva om vad jag egentligen gör om dagarna. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig innan jag började på Google. Som mjukvaruutvecklare där får man skriva många mail och läsa ännu fler! Man får skicka iväg ett kommando över en halvkass internetuppkoppling på ett Atlantenflyg som sätter igång en parallellberäkning med 50 000 maskiner och 200 terabytes av RAM på ett datacenter i Oregon. Man får dammsuga de 50 000 maskinerna på felmeddelanden när de helt plötsligt börjar segfaulta tio timmar senare. Man får sitta i möten och diskutera framtiden, dåtiden, nutiden och samtiden. Man får samlas i smågrupper och fundera på varför vårt system tror att “gay fish” är ett bra smeknamn på Kanye West.

Även om jag sällan behöver räkna trippelintegraler så använder jag ändå mycket av det jag lärde mig på LiU, både utbildningsmässigt men också socialt från olika utomkursliga engagemang jag lade ner tid i.

Vägen till var jag är idag har inte varit spikrak. Att jag bor i Zürich beror på att jag inte fick något amerikanskt visum. Att jag jobbar på Google beror på att jag helt oväntat blev kontaktad av en av deras rekryterare för ett internship. Intervjuerna genomförde jag över telefon i kallingarna efter midnatt på mitt fuktiga studentrum i Singapore. Då var jag inte helt bekväm kan jag säga. Hur de fick tag på min emailadress vet jag fortfarande inte men jag passar på att lämna den här nedanför igen. Ifall att liksom.

 

Alexander Faxå

alexander.faxa@gmail.com (säg hej!)

 

Kommentera